Hittade ett klipp på när en klasskompis som nioåring spelar Bachs Ave Maria på en cello. Helt Fantastiskt vackert och jag har suttit och grinat lite. Vet inte hur lite klassisk musik kan väcka så mycket känslor i mig.. Jag tror att klassisk musik påminner mig mycket om min uppväxt. Det var liksom en återkommande grej när jag var lite, spelade klassiskt piano, dansade klassisk balett och åkte mycket konståkning till klassisk musik. Väldigt vackert iallafall och känslorna är inte bara dåliga, dom är blandade. Och jag kan inte låta bli att le i all dramatik och inse att livet är vad livet är, i gott och i ont, och det kommer alltid finnas människor som älskar dig och som stöttar dig och som får dig att må bättre oavsätt vad. Livet går alltid vidare och det som är gjort är gjort och istället för att försöka ångra sig eller ställa allt till rätta så tycker jag att man ska fortsätta leva, fortsätta må bra och göra det man tycker om. I slutändan har vi bara ett liv så vi bör ta vara på det och göra det bästa av alla situation. Ha kul och inte överanalysera.

Mycker känslor nu haha. Antar att jag har mycket som flyter runt i huvudet i och med tre tentor nästa vecka, ett grupparbete, ett seminarium, en pojkvän ute på vift i världen som jag saknar, vänner som har lyst upp min tillvaro över julen som snart återvänder till sina liv lång bort från mitt liv, lite illamående på det pga lite för lite kläder på nyårsnatten samt kvinnliga naturliga hormoner haha. Så jag antar att det är okej att stanna upp och lyssna på lite klassiskt och må, hur man än mår.

Önskar jag kuna lägga upp filen på klasskompisen som inspirerade till så mycket känslor men ni får nöja er med en annan variant av Bach på cello.



Och när vi ändå är inne på klassisk musik så lägger jag upp ett av mina favoritstycken av alla tider, "The Swan"