Put your hand in mine, I'll promise you'll be fine.
Travel on our own, destination unknownd.

Everytime my heart aches I wish someone would be there to hold it. Once my heart can heal on its own there will be.

Don't try temptations, once you've had them you can never stop.

Somedays my bed feels to big for just me, even if I usually like sleeping alone.

Stop with everything you do, there is no one here but me and you.

Purple silk sheets.

Close your eyes and count til ten, I will be with you until the end.

I don't wanna go to bed, Im afraid to close my eyes and think, think of you.

Where does all the love go when it ends?
I wanna go to that place.
I wanna take one home and call it mine.
Make another soul happy again.
For me one plus one equals eleven.

Efforthless.

Put your hand in mine, I'll promise everything will be fine!

:)

Hej bloggen.

Det finns så mycket jag har att få ur med, så mycket känslor så många ord men ingen tid att göra det. Lever ett super upptaget liv, är i min nya vänkrets känd som the busy girl. Är överallt på samma gång. Skola, jobb, ILM, teater och helst mycket av det samtidigt. Men jag gillar det, det enda jag saknar är att få tid över till dans, men jag hoppas att jag får lite tid över när denna hektiska vecka är slt med massa plugg, ILM event och födelsedagsfest. Yes bloggen, på lördag fyller jag 22 och visst känner jag mig ädre och klokare. Varje dag, varje motgång och medgång gör mig lite klokare, lite mer streetsmart och det är jag tacksam för. Ibland känner jag mig dock lika liten och naiv som för fyra år sen och jag tog steget in i vuxenlivet. Men tänk vad länge sen det var, då man gick på gymnasiet och visa sociala kontakter kunde vara hur läskiga som helst. Att fylla år är alltid en nystart, precis som höstterminen och nyår. Men att fylla år är en ganska stor markering och på söndag planerar jag att ligga i sängen hela dagen och sätta upp mål och planera. Och sedan ska jag kliva in livet som 22åring, mycket mer förberedd och fräch. En tid då jag inte ska låta andra människor bestämma hur jag känner. Hur romansitskt det än är att sitta och lyssna på ledsen musik samtidigt som man luktar på en gammal älskares parfym är dom dagarna över. Från och med nu är alla minnen fina, allt som har varit kommer jag värdesätta och det som inte blev av blev helt enkelt inte av och det finns inget att göra åt saken. Allt händer av en orsak. Som mamma sa när jag va ledsen för att Brian skulle flytta hem: "Tänk på att du nu har en bästa vän för livet". Det finns alltid något positivt att se i allt och allt fixar sig. Hur mycket man än saknar något så får man ha is i magen det kommer den dagen då man knyter på sig skridskorna, kramar en välkänd famn, strechar i en svettig danssal eller skrattar med gamla vänner tills man gråter. Jag orkar inte vara ledsen och jag orkar inte vara arg. Jag har liksom inget att vara arg på. Jag lever ett perfekt liv, har massa vänner, har bta jobb, har riktigt kul med utbytesstudenterna. Måste vara en av skolans mest välkända ansikten, känner mig populär, har det bra. Får den uppmärksamhet jag behöver. Satt i bilen och klagade för David om att jag hade det så jobbigt, var tvungen att välja vart i världen jag vill och och om jag ska göra praktik eller skriva uppsats. Fatta detta är min sista obligatoriska termin!!! Efter detta är det inget som kan stoppa mig.

Allt detta förstås önsketänkande. Vet att det kommer vara en regnig höstkväll när jag har tänt doftljus och lyssnar på en låt som kniper i hjärtat som jag kommer smyga upp ur sängen och känna det kalla golvet mot mina nakna tår. Jag kommer ta fram den där lådan jag har gömt med alla männien och jag kommer skratta, gråta och bli arg, allt på samma gång. För det som varit, för det som är nu, för det som aldrig blev och för det som komma skall. Men har man ingen skugga så står man aldrig i ljuset!


Bild från helgen när vi (lite utbytisar) va ute i skärgården hos Tor.

Bild från den stora invigningen av kulturhuset Palatset på riddarholmen där vi spelade improvisationsteater för kronprinsessan Victoria och 900 andra vip inbjudna kulturmänniskor. Stort!

It's the first time I had to cry after I woke up from a bad dream. I woke up and I cried for about 30 min. The dream was so real. It revieled secrets that no one knows, all the nicknames we have and all the places I've been to. It showed me all the persons important to me, it showed me a love I was craving, a person I had to have in my life. The dream told me my family was the only people I could trust, that they are the most important. The dream explained to me I have to grow up and that shit will happen and there is no one there to help you but you, even in the most horrible times. I was exhausted after waking up from this dream, I cried for about 30 min and then I slept for 4 more hours. But I am still drained with energy.

Its the end of an era, but a beginning of a new one. The life I used to know is so far away. I've learned that I can live without the people and things I though I never could do without. I was deadly scared of change but as it turnes out change was good for me. I'm better then I have been in a while, I am happy, I am myself. Change was for the best. I still think of before with joy, with relief. I'm relieved it all turned out good and I still treasure what I had. Sometimes I think of before with a bit of anxiety, I'm not gonna lie, there was many rough times. I was trapped in emotions I couldn't handle.

Everything is so simple now, my problems are minimum. I am happy about where I am, who I'm with and what I do. At least for now. And it is fine. I have landed, nothing is missing.

I still litsen to musik that puts me in a good mood from the past, sometimes a smell captures me and remindes me of the past. From time to time a picture pops up and I smile. It still meant alot to me, it made me who I am today, more confident, more effortless, and more myself then ever.

cvvc