Jag brukade skriva mycket, men mycket av det jag skrev var en fakta. Kanske för att jag var rädd för att skriva det jag kände, för att jag inte ville visa någon hur jag kände. Jag ville ge ett sken av att allt va bra och att livet lekte när jag egentligen visste att mitt hjärta skrek inombords. Det göt typ ont att läsa det jag har skrivit och det gör ont att läsa hur läskigt kär jag var. Hur kärleken kontorllerade mina känslor. Jag tror att jag är kär fortfarande, fast kärleken har gömt sig långt inne i hjärtat för att den vet att den inte gör någon nytta här ute. Den stör bara. Nu ligger den och vilar långt inne nånstans och väntar på att komma till liv, kanske vid en återförening med den jag höll kär förut eller för en helt nmy människa som jag kankse inte ens har träffat ännu. Men jag tror inte man har samma kärlek för alla människor. Jag tror att det är en ny kärlek för alla och at kärleken man hade för nån förut får ligga kvar där inne resten av livet. Med tiden tar den mindre och midre plats men den finns där. För hur kan kärleken liksom försvinna?

När kärleken inte längre plågade mig så kom känslorna fram. Den, för mig mest naturliga känslan: lycka. Jag va lycklig om jag skrev om det. En lycka om att skratta högt och med öppen mun. En lycka som fick mig att dansa länge på ett dansgolv och mjukt. En lycka som som bubblade innifrån. Men när lyckan hade fått säga sitt så tittade även dom andra känslorna fram och det blev en känslofylld sommar. Det blev en sommar som endast kontrollerades av bestämta tider att gå till jobbet och komma hem. Den mjuka dansen dansades på rutin och fanns numera i många olika skepnader. Med när kroppen och sinnet hade fårr revoltera och rutinen återkom så fylldes jag av en sån melankolisk känsla, en känsla som sa mig att du kan överleva allt. En höst närmade sig, hösten som jag hade varit livrädd för och nu lockade den mer än någonsin. Det fanns inget att vara rädd för? Hur kunde jag ha varit så rädd för hösten? Jag älskar ju hösten. Och med målade läppar och nytvättat hår tog jag tag i livet en dag och jag har aldrig varit så nöjd.

Jag är nöjd över vad som hände, nöjd över att känslorna trotsade, nöjd över att det kankse inte blev som jag tänkt mig. Nöjd över att ha blivit lämnad ensam för att veta att ensam är stark och det behövs ingen annan än mig själv, bara jag är mig själv. Hade jag inte blivigt som det blev så hade jag nog itne hittat tillbaka till skrattet, till skoj, till lek, till sena nätter, till tidiga mornar, till harmonin. Harmonin hade aldrig funnits här om inte allt hade blivit exakt som det blev.

Hur ont något än gör, hur mycket man än styrs, vem man än håller kär så är relationen med sig själv det viktigaste man har i sitt liv. Allt annat är bara utfyllnad, alla andra r statister i en film där man själv spelar alla huvudroller. Precis som jag vill ha det.


Jag med världen.