Jag vet, jag ska skriva om allt ses sist. Snart. Just nu vill jag skriva om idag. Inatt. Om att vakna imorgon och nästa vecka. Jag vaknar, min bror, min familj, är här. Det behövs, speciellt eftersom jag säger hej då till min bästa person i London. När jag åkte på utbyte trodde jag aldrig att jag skulle träffa så fina människor. Jag rullar hennes tunga väska åt henne och lämnar henne på busshållplatsen vid Old Street. Vi pratar om att vi kommer vara vänner för alltid men att det aldrig kommer vara som tiden då vi levde i London. Vi ska inte gråta säger vi och ger varandra tre hårda kramar. Jag säger vi ska aldrig gråta och det är inte hej då det är ses snart. I samma sekund jag vänder på klacken så känner jag tårarna bränna. Sekunden senare är de ett faktum. Förtvivlad och med glimten i ögat utbrister jag "jag kan inte stoppa det". Tankar om att det är slutet på en era, hur min maskara rinner och Luciles rödsprängda ögon blandas. Bror skrattar och säger att han inte trodde jag var så blödig. och London kommer aldrig att vara desamma. Jag säger att det är slutet på en era Sen är vi nere i tunnelbanan, nere i London-myllret som är sig likt men kommer aldrig vara så likt som det är idag. Idag när jag fortfarande är utbytesstudent och inte vet vad imorgon väntar. Vi äter lunch på Camden Market, en burrito och en portion kinesiskt. Bror är imponerad och jag tänker på att denna stad har så mycket att bjuda på. Vi åker in till stan där vi konstaterar att shopping inte är så spännande, förutom Ralph Lauren. Vilken tur Nenad att du vill gå in här, jag har nämligen en present åt dig här. Mamma och jag designade en piké åt dig när hon var här. Den är till dig för att familj betyder mer än allt. Vi hoppar på en buss till Harrods där vi förundras och imponeras. Efter vila på Starbucks vänder vi tillbaka till älskade Shoreditch. Vi äter middag på The Diner och det är fruktansvärt gott! Bror är trött men jag är van vid London-pulsen. När jag stoppat om honom hemma i säkerhet tar jag cykeln ner till studentlägenheterna på Pitfield och tänker att jag kommer sakna ta cykeln ner till studentlägenheterna när alla har åkt. Som vanligt skrattar vi mest medan vi bestämmer oss för att gå till Cargo. Vi går till Cargo, Mother och The Shoreditch. Hemma ligger familj och sover, själv pratar jag med bartendern som är Svensk och träffar människor från hela världen. Plötsligt minns jag! Det är dags för ännu ett hej då. Jag hoppar på cykeln och skyndar hem, det är dags för bror att åka. Jag cyklar till bussen för att spara pengar och han tar bussen till bussen. Flygbussen är där och för andra gången idag ger jag en av mina bästa människor en hård kram. Jag vill vinka åt honom när bussen åker men jag kan inte se vart han sitter. Istället får jag hoppa på stadscykeln hem igen. De så annars vilda gatorna är lugna, det är jag och motvinden. Jag trampar och tänker på hur magiskt detta åt har varit och på hur lyckligt lottat jag är. Jag hade hoppats på att den hemlösa killen hade suttit på sin vanliga plats, jag hade samlat mod till att höra hans historia. Istället log jag åt att platsen bredvid stolpen under bron var tom. Jag hoppas han har det varmt ikväll tänkte jag. Hoppas att han har nån som älskar honom, hoppas han kan ta fram ett minne från en magisk tid när han känner sig ensam. Fan. Inga platser kvar att lämna cykeln på. Inte på nästa ställer heller, tillbaka. En kvinna hittar inte heller ett sälle att lämna si cykel på följ efter mig säger jag. Jag kan London nu, mitt östra London. Jag tänker att bara här cyklar man ihop med okänd i jakt på samma mål. Hon hade en dotter i min ålder och jag berättade att min mamma är min klippa. Sen skiljdes vi åt, jag och den okände, som så många andra möten i London. Jag kommer hem, det jag numera kallar hem. Det är tomt. Ingen där. Jag ser fram emot att städa och byta lakan men en tom tanke slår mig. Denna vecka är planerad men sen då? För första gången i mitt liv är jag oplanerad. Bror har åkt, mina vänner åker en efter en och London kommer aldrig mer vara det London jag blev förälskad i. Nu väntar nya äventyr. Jag är hemma och det är tomt och jag minns att min flatmate har åkt till Grekland för att spela med sitt band. Jag letar efter en lapp i köket, det finns inget där, bara mina gamla lappar som jag alltid lämnar innan jag åker nånstans. Ikväll sover jag med hall-lampan och hoppas på att vakna till en produktiv torsdag. Jag drömmer om ett nytt skede i mitt liv och jag sörjer ett magiskt läsår, det bästa någonsin, i London som snart kommer att nå sitt slut. Puss för alltid!