Jag andas in luften, London luften. Jus nu luktar det storstad mitt i sommaren; avgaser blandat med svett. Jag vill gråta men inga tårer kommer för egentligen är jag inte ledsen. Det är slutet på en era och det känns. De sista veckorna i London har varit fantastiska. Långa dagar på stan med kaffe, shopping och häng i Brick Lane Park och andra parker men nya och gamla ansikten. Långa nätter som inte slutat förens natten blivit till dag igen. Middagar där vi skålat för sommar-London. Vi har cyklat genom en svettig storstad och klagat på turister. Jag har själv turistat och sett musikaler som Phantom, Viva La Vida, Bodyguard och We Will Rock You. Jag har skrattat mycket samtidigt som jag har njutit av att igga i sängen lite länge än vad man borde. Vissa dagar spenderades på en filt i solen med jordgubbar och en bok. Andra dagar spenderades med långa promenader vid kanalen, följt av frukost och shopping följt av middag i Angel. På midsommar åt vi Svensk mat och försökte lära britterna svenska traditioner innan vi vandrade vidare mot Greenwich/Cutty Sark och konstfestival följt av efterfest. Många gånger finner jag mig själv åkandes över London, förbi landmärken dit tusentalk människor tar sig varje år, och jag känner; hur lycklig är inte jag som får ha bott här och som för resten av mitt liv kan kalla detta hemma. För det är hemma. Jag vet vart tunnelbanan går, jag vet vad saker och ting kostar, jag pratar med mina grannar och jag vet exakt vad mitt London går ut på och finns. Är jag vilse hittar jag alltid hem.

Det luktar avgaser blandat med svett. Jag är nyss hemkomen från en dagsutflykt vid kusten i Brighton. Idag har vi svettats på ett överfyllt tåg pch hängt på stranden och njutid av solen länge. Sedan har vi vandrat till piren och åkt vatten-bana, berg och dalbana samt krockbilar. Jag vill minnas det för alltid. När jag var i England och det kändes exakt som sommar ska kännas. Hur jag skrattade högt med öppen mun när jag krockade min bil mot någon annas. Hur jag blev blöt men torkade fort i solen och hur vi satt på uteservering och pratade och skrattade i timmar. Hur jag kände att Brighton i England är någonstans jag vill ta min pojkvän/min man/ mina barn i framtiden och berätta om när jag var ung och bodde i England ett tag.

De har lovat mig hemlagad Sushi min sista kväll. Greenwich gänget som kom så nära som en extrafamilj kan göra. Yves har pratat om hans Sushi sedan han anlände London och det skulle få blii min sista måltid. Det är måndag och på tisdag ska jag ta med mig alla grejer och flytta härifrån. Utanför mitt fönster står mitt ex och vill komma in. Okej, honom måste jag ju faktiskt också säga hejdå till. Jag blir sen till middagen men det gör inget för jag är hdersgäst. Vi skrattar och pratar minnen och jag vill aldrig att kvällen ska ta slut för det innebär att det är slutet på min tid i London, för denna gång. 

Det är tisdag sista dagen och taxin är bokat till 15.20. Dagen spenderas med kaffe och toast i solen med min Flatmate. Sedan cyklandes ner till Liverpoolstreet för att träffa Nico och överlämna min cykelnyckel till honom. På vägen hem pratar jag lite med den hemlösa killen som alltid sitter under bron vid Old Street. Hemma panikpackar jag för att hinna få med mig allt. Samtidigt fixar jag ihop en matlåta med all överbliven mat, lådan ska jag ge till den hemlösa killen som alltid sitter under bron vid Old Street. Taxin ringer på och jag måste skynda mig ut. Jag ber honom stanna så jag kan lämna av mitt paket. Jason blir glad. Han får Svensk choklad och massa annat. Han säger att han önskar att han kunde åka till Sverige och frågar om jag får plats med honom i min väska. Jag ger honom en svensk guldtia och säger att om han någonsin kommer till Sverige så... Han blir glad och ropar "Min lycko-guldpeng!" Taxin flyger fram genom mitt London, förbi studentlägenheterna, dansskolan, Buckingham, Hyde Park och Harrods. Det är mycket trafik och resan är lång. Det är London. I check in väger min väska 36 kilo och jag tvingas checka in 3 stycken. I säkerhetskontrollen blir jag stoppad men får med mig en dejtförfrågan. Vid boaringchecken glädjs dom och flirtar med min hatt. På planet blir allt plötslig sådär Svenskt. Ingen pratar med varann, ingen flirtar med min hatt och allt är tyst och stilla. Lugnet efter stormen. Jag landar med packning för två barnfamiljer och möts av skratt och ett tomt Stockholm.

Nästa dag regnar det. Jag känner mig nere. Det är en sån fruktansvärd omställning att vara tillbaka. Jag har inga rutiner, jag har ingen framtid planerad och det stressar mig. I ett år har min vardag varit nån annanstans. Mestadels lycklig med så otroligt ensam på samma gång. Nu är jag hemma och jag tycker att det är jobbigt. Jag vill bara komma hem och landa en stund, jag måste få hitta tillbaka. Jag måste kunna planera. Något jag inte har kunnat gjort i London sedan skolan slutade då min framtid har varit oviss. Jag visste aldrig vad nästa dag skulle innehålla och det gjorde mig orolig. Nu vill jag landa. Börja om på nytt, fortsätta och hitta en rutin. 

Jag vill gråta för att det är slutet på min tid i London för denna gång. Jag vet att jag alltid kan komma tillbaka men det är slutet av en era, jag kan känna det. Jag har alltid svårt för att separera men denna gång är det bitterljuvt. Mamma säger att det kommer fler och bättre eror och jag vet hon har rätt. Men detta år är definitivt ett år jag kommer minnas för alltid. Året 2012/2013 då jag bodde och pluggade i London. Det var tamejfan ett galet år!