Jag rullar min väska på samma gata jag gått på hela året, samma gata jag bor på. Det tar tid för jag stannar många gånger på vägen. Stannar för att prata med människor, butiksägare, nattklubbsväktare, grannar. Folk som har sett mig gått gatan upp hela året. Grannar som har fått mig att känna mig trygg på de stället jag kallat hem på senaste tiden.

Utanför huset är det liv, på trappan sitter festglada ungdomar som har hela livet framför sig. På en söndag osar trappan av spår från en oförglömlig natt som varit. Jag stiger in genom en gnistrande dörr. Det luktar hemma. Det luktar som den 14e oktober då jag flyttade in. Det luktar som min första juletid i mitt egna boende, som alla de gånger jag vaknat och insett att det är jag mot världen. I mitt rum luktar det doftljus. Eftermiddagssolen formar figurer på väggarna och det här är mitt. Detta rum, i denna lägenhet, i staden med stort S. Fatta att jag bor i London!? Ett tag till i alla fall. Jag saknar Stockholm men jag blir ledsen av att tänka på att lämna mitt liv här bakom mig. London har varit min verklighet så länge. London har varit min första verklighet som inte var Stockholm. En biljett är bokad hem. SAS, direktflyg, ingen återvändo. Mamma nu är jag din. London hade mig för ett tag. London slukade mig, men nu är jag din mamma. I alla fall en liten stund. Tills nästa äventyr kallar. Tills jag måste förgylla fler grannar med mitt leende och alltid positiva jargong. Tills mina ögon vill se mer och mitt hjärta uppleva nya känslor. Tills dess säger jag; London, du kommer alltid att vara en del utav mig. London, jag älskar dig! På återseende! Cheers!

Två salongsberusade killar stanar mig. De frågar vad jag har i väskan. Med allvarlig min säger jag att det är min ex-pojkvän. Ena killen lyssnar försiktigt efter honom.. Med lugn ton förklarar jag att han inte kommer hära nåt, jag har nämligen dödat mitt ex. Killarna traskar raskt vidare. Jag och mina grannar skrattar. Jag blinkar med ena ögat, slänger mitt gyllenbruna hår över axeln och fortsätter att gå hemåt...

S