Mellan den 11/8 och 18/8 var jag och Siri på Santorini. Jag blev blixförälskad i den ön. Ö-livet var så ljuvt och skönt och vart man än tittade så var det vackert. Till och med dom ostylade bakgatorna bakom hotellen på väg till stranden där dom byggde vad mysiga, jag älskade att det var landet känsla på det. Santorini är en gammal vulkan och berg sträckte sig mot skyarna. I städerna hade man byggt hus på de enorma klipporna. Alla hus var grekiskt vita och blåa. Hur vackert som helst.

 

Dagarna gick åt till att sola och bada, äta god mat och njuda av ö-livet. Vi träffade ett par brittiska killar som var mycket trevliga, en hade fått tån trmpad på av en åsna så den var platt. En annan fick mig att skratta så magen bubblade och ville hålla min hand. Dom bjöd på middag i Fira där åsnorna gick på gatorna och grekiska delikatesser intogs på en genuin taverna där kön ringlade ner för gatan. Vi hade bästa bordet. På väg tillbaka till Perissa så lyssnade vi på egen komponerad house och drog ner fönstret för att ropa åt italienska inkastaren Victor på Bobs bar: "daaaaarling". Förkvällarna tillbringades på en av alla oändliga strandbarer, ofta lyssnandes på ett live cover-band, till exempel Farmer Boys eller Pop Farmers. Nätterna tillbringades på Beach Bar eller "crowded" som vi kom att döpa det då den heta Grekiska bartendern försäkrade oss om att stället skulle bli packat med folk runt midnatt. När Crowded hade stängt så smög man ner till stranden och satte sig på bortställda strandsängarna för att ingen ville sluta umgås. Ibland gick man till hotellpoolen för att ta ett nattdopp.

 

På stranden om dagarna fick vi sällskap av Britterna som var ö-bor året om. Där skämtade vi omkring och killarna hade en tävling om vem som kunde pruta mest hos alla oändliga strandförsäljare. Jag och han gick och shoppade och han vägrade sätta på sig dom supertrendiga lila badshortsen. Vi gick till hans väns butik och för en stund den morgonen kände jag mig som en ö-bo jag också. jag fick höra skvaller och jag blev välkomnad av hans vänner. För de visste att han hade ett stort hjärta och han värnade om sina relationer och sin ö och därför blev även jag välkomnad. På Beach Bar lärde jag känna fantastiska människor och sista kvällen var det som att komma till sitt favorit stammis-ställe. Alla ropade hej och jag fick kramar och pussades på båda kinderna med folk som jag sedan dansade hela natten med. Han gav mig världens finaste present som jag direkt stoppade i mitt vitrinskåp när jag kom hem. Vissa saker luktar fortfarande strand här hemma.

 

Sen var det dags att säga hej då till killarna och till ön jag blev fullkomligt kär i. Jag vet att jag kommer åka tillbaka, det finns inget annat, jag längtar redan. Jag drömmer och fantiserar om vårt återseende och tittar på biljetter tillbaka.

Mest av allt fick jag mersmak för vad världen har att erbjuda. Ett tag nu har jag varit trött på älskade Stockhlm och de människor som cirkulerar här. Allt de har att säga mig har jag hört förut. Nu längtar jag efter nästa stora äventyr, nästa fredag så åker jag. jag hoppas att jag kommer träffa intressanta människor och få känna mig som en del utav en ny stad och njuta av en ny spännande vardag. Men något som jag för allt kommer bära med mig är Santorini och lyckan jag känner i bröstet när jag tänker på Santorini, när jag återupplever minnena och när jag fantiserar om en framtid då jag får sitta i Fira och se solnedgången. Kanske är den lilla melankoliska pojken som spelade samma melodi om och om igen kvar nästa gång jag kommer dit igen. Kanske möts jag av honom i tajta jeans och flip flops nästa gång jag kommer dit igen. Vi kommer alltid att ha Santo!