Jag har alltid gillat hockeykillar. När jag var ygre så var hockeykillar det som motsvarade andra tjejers prins på vit häst. I min saga så hörde hockeykillar ihop med konståkningstjejer. För alla oss var det nåt spännande med dessa pojkar. Jag minns hur jag brukade älska att värma upp medans jag tittade på deras träning, jag ryckte till varje gång en hård puck mötte sargen och tyckte att det va så manligt och starkt. Jag minns också hur mycket jag brukade göra mig till varje gång hockeykillarna satt på läktaren och väntade på sn istid. Jag brukade åka ännu lite mer graciösare och snurra några flera varv än vanlgt i mina piruetter. Sedan brukade jag skryte med min vighet och göra något coolt flygskär. Det var alltid spännande att gå i omklädningsrms korridoren med hästsvansen slängandes och slänga ett öga på deras omklädningsrum. Ibland mötte man någon och ibland höl dom upp dörren för en när man kom med sin tunga skridskoväska. Det var nog för att man vistates i ishaööen så många timmar i veckan (och konståkningskillar var den ont om) så då va hockeykillarna lösningen. Även om vi elitåkare aldrig hade tid med sånt trams så kunde man ju få flirta lite?

Jag minns första gången jag pratade med en hockeykille. Det var i Tyresö ishall efter en träning. Jag minns att han var blond och söt och att deras llag tittade på vår träning. Jag minns att jag gjorde min flygskärsslinga där jag lyfter benet över huvudet precis brevid åskådarna och jag sträckte som vanligt lite extra på mig. Efter träningen var vi några som gick upp i cafeterian och där satt coola killarna. Han kom fram till mig och frågade hur länge jag hade "kört skridskor" jag svarade "typ fem år, vadådå?" Jag va nervös men ville verka cool, han va nervös och visste inte vad han skulle säga så då svarade han "du är väldigt vig". Tack sa jag innan vi skiljdes åt. Sedan så gick jag hem och skrev i min dagbok :)

Än idag tycker jag att det är spännande med hockey killar. Jag tror det är att den fantasin om hur konståkningstjejer ska vara med hockeykillar hänger kvar. Kanske är det för att jag också vet att vi delar samma förståelse för hur underbart det är att komma in i en kall ishall och få glida omking.

Så idag när jag var ute och tränade så kunde jag inte hjälpa att smyga in i ishallen nere i Torvalla och titta på när hockeykillarna tränade. Fortfarande röck jag till varje gång en hård puck mötte sargen och jag log. Sen andades jag in luften och jag va på nåt sätt hemma. Det ryckte i fötterna att trampa in i omklädningsrummen och slänga med hästsvansen för att sedan glida ut på isen och ha en egen liten uppvisning. Jag stog där och njöt. Men när jag såg att konståkningstjejerna började värma ut så smög jag ut ur ishallen. Jag var inte berädd att möta den delen av mitt försflutna ännu. Snart är jag nog men för tillfälligt är det inte rätt läge.

Jag får fortsätta smyga in i ishallen och kanske en dag så träffar jag min hockeyprins? ;)