MN och jag pratade här om dagen om att man alltid plågar sig själv. Varje gång allt är bra så letar man efter något fel. Det är som att man har i bakhuvudet att allt inte kan vara bra och så är det skönt när man får det bekräftat. Så fort allt står rätt till, så letar man efter någon räkning man har glömt, man tittar igenom sin pojkväns mail eller så kommenterar man något dåligt man gjort tidigare, ex. en tenta för att påminna sig själv om att allt faktiskt inte är bra. Varför kan man inte bara acceptera lycka? Man blir paranoid direkt och börjar tvivla, allt i onödan.

 Kina sa idag att allt är bra så länge inte motsatsen är bevisat. Lite som det svenska rättssystemet, man är oskyldig tills man bli dömd (även om media gärna hänger ut folk som sitter inför rätta som förbrytare innan domaren har slagit i klubban). Varför inte bara njuta av stunden då allt är felfritt och lösa problemet när det väl kommer. Sluta tro det värsta om sig själv och lita på sin förmåga. Skulle problem uppstå så går det att ordna, allt ordnar sig alltid. Jag hade en kompis på gymnasiet som alltid var nervös och nojig inför allt som jag brukade fråga; "har du någonsin varit med om något som inte ordnat sig?" Hon kunde naturligtvis aldrig svara annat än nej. Försvinner den positiva spiriten ju äldre man blir? Är det så att det funkar som en våg, lägger man mer erfarenheter i skålen motgångar än medgångar så kommer den väga tygre och även påverka hur vi ser på saker och ting?

Är det så att ju mer man lär sig desto räddare blir man? Är det därför man numera är rädd för att flyga och för turbulens när det förut brukade vara spännande och kittla mysigt i magen. Jag säger inte att jag är gammal, ty det finns äldre människor. Men jag säger att man gör en helt annan riskbedömning nu för tiden än när man var ung. Man kastar sig gärna inte in i något utan att väga fördelarna mot nackdelarna, man tänker på framtiden och man tänker på omgivningen.

 Varför kan man inte bara snöra på sig sina rollerblades och jaga varandra i vändplan, eller ställa sig på sin skateboard och köra det snabbaste man kan ner för en backe. Det finns väl alltid någon som tar emot en? Jag har alltid haft människor omkring mig som lyft upp mig när jag varit nere, som lyssnat när jag gråtit och som skrattat när jag varit lycklig. Oftast har detta varit mamma. Är det kanske mindre accepterat att ha ett säkerhetsnät när man blir äldre, ska man klara sig själv? Om man ändå har folk runt omkring sig som är villiga att hjälpa till varför inte låta hjälpas? Jag minns när C skulle flytta från sverige i somras och hade problem med sin hyresvärd och sin packning och envisades med att sköta allt själv istället för att be om hjälp. Sedan blev han chockad när jag självmant erbjöd mig att hjälpa honom och kom fram till en lösning. En sån liten grej räcker för att göra någon lycklig, om inte för alltid så för några timmar. Han sa att han alltid hade lärt sig att stå på egna ben och att inte be om hjälp. Visst ska man vara självständig och oberoende men man måste våga ställa sig på sin skateboard och lita på någon.

Jag minns med min hörsel, efter varje årstid eller stor händelse i mitt liv gör jag en spellista som har präglat den tiden. När jag vill komma ihåg något så lyssnar jag på musiken och minns. (Mer om detta i ett annat inlägg). Denna låt är just nu.



/S