Snezana

Men jag ville komma in här och skriva om en inspirerande människa jag har spenderat väldigt mycket tid med på väldigt kort tid. Han kallar sig Destreet är 23 år ung och kommer från Uganda. Han är konstnär med bas i Kampala där han driver en ideell organisation där barn och unga som inte har några pengar eller i värsta fall något hem kan få vara kreativa. Han lär dessa barn uttrycka sig genom konst att få vistas i en stimulerande miljö. Jag själv blev som 4a åring satt på dansskola så jag vet vikten av konst och uttryck, genom min kreativa träning har jag blivit en mångsysslande talang. Destreet förstår också detta och vill ge chansen för utsatta barn i Uganda att få stimuleras kreativt. Konst är hans passion och han delar med sig utav den. Tillsammans med sina vänner lär han barnen att måla, dansa, göra musik, fotografera etc. och ger barnen ett värde för livet.

Mycket länge nu har han på olika sätt försökt samla ihop pengar för att komma till europa och sprida sin konst och samla in pengar så att de kan skapa ett ännu bättre kulturcenter för unga med många fler möjligheter. Hans utställning kallar han för "African Children Stories" och är inspirerad av alla historier han har hört barnen berätta men också vad han själv har upplevt när han växte upp i sämre förhållanden. Med hjälp av vissa organisationer och medmänniskors goda hjärtan har han nu lyckats ta sig till europa och jag träffade honom en tisdag i Stockholm på hans utställning.

Sen dess har vi kommit att bli mycket goda vänner. Jag blev så rörd och inspirerad av hans historia och kall att jag ville hjälpa honom på det små sätt jag kunde; att vara hans en vän i världen när han är ensam ute och reser. Dessutom är ju jag en sån där som tycker det är otroligt intressant med människor som har något nytt att berätta. Vi delade med oss av våra historier och insåg att vi är så lika på många plan och så olika på andra, men framför allt att vi kommer från helt olika världar. Det är en grej att växa upp med en pappa som inte orkar komma på ens konståkningstävlingar. Det är en helt annan grej att växa upp med en pappa och 13 syskon i en värld där fattigdom är erövrande. Att komma ut som en inspirerande och passionerad person från att ha levt i de sämsta förhållanden kräver respekt. Bara där så har han lyckats. Att träffa någon som är samma ålder som en själv men som kommer lång bort ifrån och lever ett så annorlnda liv är fantastiskt. Att lyckas hitta en vän i detta att en liten stud i livet med är ovärderligt.

Att komma någon så nära på så kort tid och behöva säga hej då är hemskt. Destreet ska vidare till Tyskland och Holland och fortsätta sprida sitt budskap. Jag själv vill så gott jag kan hjälpa till här hemifrån. När jag berättade för honom att jag hade blivit inspirerad till att hjälpa de som mindre har så sa han att jag kunde få komma till Kampala och lära barnen att dansa. Jag sa att då skulle jag lära dom att stepp-dansa. Han visste inte vad det var och jag förklarade att det var att göra musik med järnskor på fötterna och han skrattade. Men sedan fick han en ledsen min och sa "du kommer nog aldrig komma". Det är klart, jag ha ju aldrig bara vägarna förbi Uganda så där en onsdagkväll men man vet aldrig. Jag sa att jag var tvungen att göra klart skolan här och sen kunde jag komma och då sa han att jag var välkommen. På galleriet var det sen dags att säga hej då och det var jobbigt. Jag är en människa som har ganska mycket separationsångest. Jag tycker inte om att tappa bort grejer, jag vill inte någonsin flytta ut ur den lägenhet vi har bott i hela mitt liv och så vidare. (Kanske kommer detta av mitt i-landsproblem till pappa som lämnade mig när jag var liten?) I alla fall, tänk er att ni kommit någon mycket nära och måste nu säga hej då, och det kanske för alltid. Han var så ledsen och jag försökte le och säga att våra vägar kommer korsas igen. Då reste han sig upp från där han satt och slängde sig över mig med en hård kram i vädjan om att jag inte skulle gå. Han sa att han var ledsen att han inte kunde spendera mer tid med mig och att man sällan möter så fina och hjälpsamma människor och att han var så tacksam. Och det är ju det jag vill, vara en sån människa, men ibland är det jobbigt för att är man öppen så öppnar sig människor för en och då är man fast.

Så med andra ord, nu sitter jag här en vän rikare som bor flera timmar iväg med flyg. Som tur finns ju internet. Jag vädja till den lilla skaran som läser detta att försök att alltid att hjälpa de mindre lottade människorna. Det behöver inte handla om pengar, det kan vara en hjälpande hand eller en vän i världen att luta sig mot. Det är allt som behövs. Om ni sprider lite lycka och inspiration så kommer andra att också göra det. Han har för alltid lämnat ett avtryck hos mig och jag tror att jag har gjort det hos honom också. Att ha någon som tror på det man gör, speciellt när det handlar om konst som är något så svårt att lyckas försörja sig på är övärderligt. Att jobba med sin passion är ovärderligt. Sprid hopp till alla omkring er så kommer snart hoppet bli till verklighet.

Om ni vill så kan ni kolla in hans konst och projekt på www.destreetart.webs.com. Genom den sidan kan man också åka och volontärarbeta med Destreet art foundation som är deras organisation. Man behöver själv inte vara konstnärligt lagd utan man kan hjälpa till på annat sätt också och på så sätt kanke få lära sig lite konst ;)

Min vädjan till honom innan vi skiljdes åt var att fortsätta sprida sin konst, sitt budskap och sina historier. Att aldrig sluta med sin passion och att alltid komma ihåg att han har en vän i mig! Jag hoppas att våra vägar möts igen snart!

Det finns alltid nån som har det bättre än en själv fast det finns alltid nån som har det sämre. Tänk på det!